elin

hade jag otroligt stora tankar på att börja skriva i bloggen igen. Jag hade samlat mig lite och glömt bort mina betydelselösa problem och önskningar om allt som varit och saker som aldrig någonsin kan bli igen. Sen kom en människa, förd bakom ljuset, och förstörde min återsamling av både psykiska och fysiska krafter. Just nu känner jag ett stort misslyckande och jag återkommer när jag ännu en gång lyckas samla mig och hålla tårarna inne. Jag återkommer även när jag slutat se mig själv som ett misslyckande för resterande människor som existerar. Jag trodde högre tankar om mig själv.

Men någon gång inser man väl att man inte är mer än mänsklig.

La vida es vida.

Åhå, ikväll ska jag bara lyssna på Håkan Hellström hela kvällen. Jag tror att det är det enda som kan få mig frisk nu, om vi bortser från att min hals har blivit lite värre.

Nått nytt, nått gammalt, nått lånat, nått blått kan i stunder som denna vara världens bästa svenska skiva. Orden är klockrena och man känner det rakt in i hjärtat. Jag ska inte försöka förklara för er. Antingen förstår ni magin eller så gör ni det inte. Den här magin och den här skivan har räddat mig x-antal gånger när jag har mått som värst.

Det får mig att tänka tillbaka på allt kaos med Jim. Just nu kan de vara ganska fina minnen och man inser hur mycket dessa minnen och händelser har hjälp och påverkat en att bli den man faktiskt är idag. När jag på vårterminen i nian inte hade någon aning om hur framtiden skulle se ut eller om den ibland skulle finnas eller ej, så kan man med gott samvete idag skriva att jag aldrig mått mycket bättre psykiskt.

Alltså, gud. Ibland är det så pinsamt att tänka tillbaka på allt man gjort och sagt. På alla tankar man har tänkt och hur synd man ibland har tyckt om sig själv. Pinsamt är det rätta ordet idag. Fast nej, det är det inte. Jag vet om att jag absolut inte skulle vara den jag är idag utan alla de där tankarna, händelserna, orden o.s.v. Hur en sådan dålig period i ens liv kan bli förvandlat till något positivt är fantastiskt. Men det är väl som man säger: Man lever och lär av sina misstag. Det är nog exakt det jag har gjort.

Om denna kvällen hade utspelat sig för två år sedan hade jag varit på väg att påstå att mitt liv var över eftersom jag satt hemma en hel helg. Idag uppskattar jag det faktiskt. Det är skönt att vara hemma med familjen och ta det lugnt. Framförallt är det skönt att lyssna på Håkan dagar som denna.

Usch, nej. Gud vad jag har lärt mig saker under det senaste åren. Jag känner mig som en helt ny person och nu kan jag definiera ordet smärta. För tre år sedan hade jag ingen aning om vad detta var. På ett år har jag gått igenom mycket hemska saker, men de har alltid lyckats lösa sig utan att jag har gnällt sönder det.

Nu ska jag sluta tråka ut mina kära bloggläsare :)
Ha en toppen lördagkväll! Det ska i alla fall jag ha, även om den inte innehållar fest som var planeringen!

Fridens!

Det är tyst. Det är så oerhört tyst här. Jag vet precis vad det är som behövs för att jag ska kunna höra igen. Både igår och idag har det kännts som om alla pratat med mig utan att jag förstått eller ens kunnat lyssna på dem. Jag har på något sätt varit uppslukad av ett problem som egentligen aldrig har existerat. Det är då jag blir arg på mig själv och bildar något slags självhat mot min tankeverksamhet uppe i knoppen.

Jag har stora problem med att släppa saker och glömma.

Det har varit en väldigt konstig vecka hittills. Fast det är alldeles för svårt att förklara. Jag har börjat tänka så mycket igen på saker som jag egentligen inte borde tänka på. Jag känner känslor som jag inte har någon aning om vartifrån de kommer. Jag har allvarligt börjat talat bli lite rädd för mig själv den senaste veckan. Allt jag har velat göra är att sova och att Stefan ska komma hit. Det börjar bli ganska jobbigt att han bor där han bor nu för nu händer det en jävla massa hela tiden och man har liksom inte tid att åka upp, vilket faktiskt känns för jävligt. För honom är det studentskit och för mig är det tremiljoner släktkalas som dyker upp väldigt olägligt. Då saknar jag honom ännu mer och denna veckan har varit konstig mellan oss, fast det är säkert bara jag som tycker det av oss. Jag har börjat bli svartsjuk av någon konstig anledning, jag har för mig att jag börjar bli det så här dags i förhållandet varenda gång. Men det ska nog gå över, jag vill bara att det ska vara nästa fredag. Det är allt jag vill. Glöm allt jag skrivit här, jag orkar inte sudda ut det. Jag borde inte posta det, men just nu är jag dum i huvudet. Jag blir så när jag saknar någon för mycket. Förlåt mig.

Min vecka har varit väldigt lugn och det känns inte bra. Min magkatarr kom tillbaka efter påsklovet och så fort jag slappnar av eller äter nu så får jag kramp i magen. Vaknade till exempel av världens magkramp imorse, men det beror bara på att jag för en gångs skull har kunnat slappna av i några dagar. Jag tycker dock att det är sjukt att man känner av det när man slappnar av. Borde det inte vara tvärtom? Jag menar, är du stressad märker du inte av det. Fortsätter du stressa livet ut kommer du aldrig få reda på att det är något problem då symptomen kommer när du slappnar av. Jaha, tänk om jag aldrig mer slappnar av då? Synd.

Just nu sitter jag med laptopen i knäet och lyssnar på The Quiz om och om igen. Samtidigt tänker jag på en av de första kvällarna hemma hos Stefan på höstlovet och saknar ännu mer.

Jag ska gå och begrava mig nu, jag återkommer när mitt hjärta ler igen.

Fridens.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har bara så mycket att säga just nu men inget kommer fram som det ska.
Det mesta handlar väl om Tyskland som var för bra för att vara sant. Att vi var så nervösa innan vi gick av tåget för att vi var rädda för att det skulle bli en hemsk vecka är ganska löjligt. Eftersom det för mig och många andra visade sig vara en av de bästa veckorna på länge. Om man inte ens skulle kunna säga hela livet.
Visst. Hultsfred var jävligt roligt och jävligt bra. Men fan... Tyskland var fan bättre och roligare. För man knöt sådana band med människor som man aldrig trodde. Man kom närmre de i gruppen, något som innan känts omöjligt.
Men här sitter jag, jag hade gärna åkt till skolan idag bara för att få krama tysklandsfolket. Och det känns kanske lite löjligt men samtidigt är det så rätt så att det inte är sant. Och jag gillar det.

Jag kommer ihåg för ett år sedan då jag i stort sett avskydde alla som gick på skolan. Jag ville verkligen inte dit.
Tänk vad som kan ske på ett år. Hur många kontakter man kan knyta. Och framförallt kontakter med folk som känts avlägsna och väldigt långt borta.
Tänk på hur mycket man kan förändras och hur mycket man bara kan växa upp. Up your ass.

Jag funderar på att gå ner och ta en kopp te, hitta en filt och bara sitta och stirra ett tag. Jag borde kurera mig. Men det är jag alldeles för stressad för. Även om jag har en resursdag idag för att hinna med allt så skiter jag bara i det. Mega fint.

På fredag åker jag till Stockholm. Ord kan nog inte beskriva hur glad och lycklig jag kommer vara. Hur jävla bra allt kommer bli. Och sen när jag kommer hem så är det klassfest. Det kommer bli hur kul och bra som helst hoppas jag. Jag måste försöka fixa in Jice och Alex från b-klassen men det ska jag nog kunna fixa.

Men nu kallar EU-papperna på mig. Jag har ett fett prov om EU på torsdag och när det är avklarat så är halva kursen avklarad vilket kommer kännas underbart bra. Speciellt om provet går bra.

Well, over and out.

OPA.

Okej, nu har jag suttit uppe med bloggfönstret sedan klockan halv fyra och hela tiden försökt formulera någonting bra. Jag har skrivit och skrivit och skrivit. Men sedan bara suddat ut allting. Det hade gjort för ont att posta det. Både för mig själv och andra.

Utan att bry mig om vad ni som läser bloggen tycker om mig och oavsett hur mycket ni bryr er kan jag säga att allt står inte rätt till just nu. Ingenting står iofs rätt till nu. Det är en dimma och jag kan inte hitta någonting som hade kunnat lätta på det hela.
Jag har levt med konstant huvudvärk sedan i tisdags och nu börjar det bara bli värre. Jag vill bara lägga mig ner och sova bort resten av tiden till sommarlovet och se om jag orkar lyfta mig då.

Vafan Elin, lyssna på dig själv. Hur du låter. Du är knäpp.

Jag vet inte. Det tog slut. Det sade stopp. Det slutade eka. Eller så började det eka igen.
Tomheten och rädslan över sakerna som är självklara. Andningssvårigheter och en kropp som dånar bort. Jag rycker till i foten för att se om jag fortfarande känner något. Det gör jag och det skrämmer mig.
Ögonen stirrar, på ingenting egentligen. Och bilderna i huvudet dyker upp igen och det känns som om jag förflyttas bakåt i tiden.

Kanske har han rätt. Kanske har alla rätt. Time to let go, right? Maybe not. Ibland förvandlas man helt enkelt till en trasig själ. Man glömmer bort omvärlden för ett tag och sitter. Inser att man har tappat en del. Någonting man vill finna tillbaka men inte riktigt vågar.
Hur kunde det bara bli så, ännu en gång. Jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting. Det känns bara så onödigt att ta åt sig, att ens grubbla över det. Istället för att le och säga "Vad bra" och verkligen mena det så ljuger man. Allt för de andra. I sådana här situationer är jag inte det minsta egoistisk. Jag önskar att jag vore det ibland, speciellt nu.
Bara blåsa iväg allt. Strunta i det. /Ignore.

Jag vet att jag kan klara det på utsidan men på insidan kommer det kännas jävligt konstigt.
Okej. Tre djupa andetag. Nu släpper jag detta. Det blir bra. Jag blir glad. Alla blir glada.

And here we are again.
Tillbaks på ruta 1.
Här står jag och kollar på allt med vilsna ögon och vet inte riktigt vart jag ska vända mig.

Allt var ju så jävla enkelt innan.
Fram tills idag.
Då blev det kaka.

Jag hamnde ensam en lördag kväll, med mina två bästa vänner lekandes med deras pojkvänner långt härifrån. Yeah right att jag skulle ens tänka tanken på att följa med dit och sova där. Hellno. Det borde väl alla kunna räkna ut hur enkelt som helst.

Men iaf, här sitter jag. Jag har spenderat min kväll med mamma och pappa framför TV:n och kollat på Melodifestivalen. Helt okej egentligen.
Jag är ändå inte på humör för att göra någonting. Jag känner mig ordentligt sjuk och allmänt pissig.

Det enda vettiga jag egentligen gjort idag var att duscha och sen gå ut och träffa Jim ett tag.

Men jag menar... Hur jävla ofta sitter jag hemma en lördag- eller fredagkväll. Nästan aldrig.
Jag tror inte att jag gjort det på mer än ett år iaf. Även om jag bara suttit och glott på TV med någon så känns helgen värdig.
Men kul att komma tillbaka till skolan: Hej, jag satt hemma i lördags för alla mina kompisar har ett liv utanför mig.
WOHO.

Och ja, jag vet. Jag är fagwhine som fan idag.

Jag vill gå ut nu, typ ensam och bara gå igenom natten. Men det vågar jag inte.
Där finns säkert en massa folk som man känner ute och jag vill inte träffa någon just nu.

Just nu sitter jag och lyssnar om och om igen på Take it easy (love nothing) med Bright Eyes. Samtidigt så hostar jag, nyser och snyter mig var femte minut. Jag kan inte prata och jag känner mig som en svettig gammal kanin.

Allt är typ bara tråkigt.
Det finns ingenting att längta efter heller. Inget att se fram emot. Jag ska göra en del saker men det är bara.. blö.

Fan, det var så här jag visste att det skulle bli. Cpbloggande i slutet av kvällen. Jag är nog synsk eller något ^^

Hejdå.

Because your eyes are full of light. Tack.

Idag är den första riktiga dagen på lovet och den har varit... ingenting.
Jag har ungefär nyss vaknat, jag känner mig så jävla duktig ibland.

Det här är iaf första dagen på ett ganska innehållsfattigt lov. Eller, måndag och tisdag iaf. Resten av lovet är det en massa saker som händer. Det ska bli skönt.
Det känns typ konstigt att ingen kommer ner på detta lovet, det brukar alltid vara en massa folk här nere. Ibland alldeles för många, men nu är det bara vi. Vi små Skånebarn, eller vi som finns kvar i Landskrona. Och d.v.s. jag, Isabelle och Kajsa.
Wiho, men vi tre är bra och mysiga när vi väl vill.
Igår var grymt trevligt, det var längesedan vi liksom.. pratade eller så. Alla tre.
Mys.


I lördags var svinkul, eller ja. Det var både svinkul och bajs. Men det dära bajset lyckades ju bli bra dagen efter. Nu återstår bara två veckors väntande och Thåström lyssnade. Bara för att ha kvar känslan inom mig.
Läsa igenom gamla MSN-loggar. Det spenderade jag min natt med att göra. Det var ganska konstigt men rätt najs ändå.


Och samtidigt är jag jävligt förvirrad. Man kanske skulle ta och bestämma sig eller något?
Jag har sagt så jävla många gånger att kärlek bara blir knas. Det blev det den här gången också.
Men ja, leta leta leta. Don't hide because I will look for you.

*gå och ringa Isabelle*
Heijktaw.