Do you feel better now while she falls to the ground.
Jag vet inte. Det tog slut. Det sade stopp. Det slutade eka. Eller så började det eka igen.
Tomheten och rädslan över sakerna som är självklara. Andningssvårigheter och en kropp som dånar bort. Jag rycker till i foten för att se om jag fortfarande känner något. Det gör jag och det skrämmer mig.
Ögonen stirrar, på ingenting egentligen. Och bilderna i huvudet dyker upp igen och det känns som om jag förflyttas bakåt i tiden.
Kanske har han rätt. Kanske har alla rätt. Time to let go, right? Maybe not. Ibland förvandlas man helt enkelt till en trasig själ. Man glömmer bort omvärlden för ett tag och sitter. Inser att man har tappat en del. Någonting man vill finna tillbaka men inte riktigt vågar.
Hur kunde det bara bli så, ännu en gång. Jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting. Det känns bara så onödigt att ta åt sig, att ens grubbla över det. Istället för att le och säga "Vad bra" och verkligen mena det så ljuger man. Allt för de andra. I sådana här situationer är jag inte det minsta egoistisk. Jag önskar att jag vore det ibland, speciellt nu.
Bara blåsa iväg allt. Strunta i det. /Ignore.
Jag vet att jag kan klara det på utsidan men på insidan kommer det kännas jävligt konstigt.
Okej. Tre djupa andetag. Nu släpper jag detta. Det blir bra. Jag blir glad. Alla blir glada.
Ibland har man rätt att drömma.
Drömmar går i kras och flyger iväg.
Jag försökte låtsas, jag är inte säker på att jag var helt övertygande.
Just nu behöver jag något, någon. Och egentligen vet jag precis vad det är.
Synd att det bara känns så svårt att försöka. Jag vill ju, frågan är ju när det blir normalt igen. Inte nu.
Någon gång hittar vi vägen.
Oh it hurts me thinking.
Thinking about the times you're always talking about.
Kommentarer
Postat av: Loppan
Jag tänker på dig när jag lyssnar på Bright eyes.
Och typ jämt annars också.
Trackback
