elin

Det är sol, vår, blommor som blommar, härliga doftar, sena nätter, tidiga morrnar, fina promenader, pussar och kramar. Jag är lycklig.

Fysisk utmattning, tentaångest, fina känslor i kroppen och ett nästan obotligt leende. Där har ni mig för tillfället.
Och det är måndag igen, precis som sist jag skrev. Men till skillnad från den måndagen har dagen i ära bjudit på effektivitet. Jag har skrivit tre sidor på tentan (spelar egentligen ingen roll, vet att jag kommer skriva om allt imorgon ändå), fikat/lunchat med Martina i några timmar, pratat lite för mycket i telefon med Isabelle, varit på gymmet i nästan två timmar och ja, städat! Vad mycket jag åstadkommer när jag faktiskt bestämmer mig för något, hade lika gärna kunnat ligga i sängen och kolla TV hela dagen istället. Känns bra att jag inte gjorde det.

Jag åker till Stockholm nästa vecka, det känns som om jag borde ta tag i situationen lite. JA, det gör jag imorgon. Måste skicka typ åtta mail, grymt jobbigt. Men det ska bli härligt att komma till Stockholm i några dagar, om än lite konstigt. Jag hoppas bara att snön är borta när jag kommer dit, jag vill inte behöva glida runt i vinterjacka. Nåväl.

Annars? Jodå, så att eh... Jag är glad. Jag mår fruktansvärt bra. Och jag ler nog lite för mycket för mitt eget bästa.

Ännu en gång måndag, jag tycker alltid att det är måndag. Hänger inte med i veckorna, men måndagarna är långa och den enda dagen jag faktiskt har någon koll på. Jag har alltid en massa storslagna planer om vad ska ske var eviga måndag, men det brukar aldrig bli som jag hade tänkt.
Jag hade tänkt träna idag - nejnej, jag åt kinamat istället. Jag tänkte städa idag - nejnej, jag strosade runt på stan och fikade. Jag hade tänkt plugga mer än vad jag gjort - nejnej, jag var för trött för det.

Jag blir så jäkla trött på mig själv ibland. Satt med lite panik i kroppen under fikan i eftermiddags, men valde att inte göra något åt det och spenderade istället tid med mina vänner. I och för sig har jag haft en väldigt fin dag och väldigt rolig, det var längesedan jag skrattade så mycket. Men jag kan inte hjälpa att så här på kvällskvisten reflektera över dagens dåliga val, och de är många. Alldeles för många för att jag på kvällen ska kunna gå och lägga mig med gott samvete, tyvärr. Jag förstår inte var alla dessa tankar kommer ifrån, men jag har märkt att det sker oftare och oftare. Kanske en indikator på att jag borde ta saker och ting på allvar? Kanske en indikator på att göra det jag ska innan jag gör något annat? Kanske en indikator på att för mycket sker för att jag ska finna någon ro? Kanske bara total jävla nonsens som någonstans fastnat i mitt huvud?

Imorgon. (Viktigt, förekommande ord)

Kanske vore på sin plats med en uppdatering nu. Sedan sist har det hänt mycket, men inte något av direkt värde. Eller, jo. Men inte här. Jag har ännu en gång haft en lite för rolig, men väldigt fin, helg för mitt eget bästa, vilket jag kompenserar med en fet hemmakväll idag istället. Det blev lite för lite sömn och lite för mycket Tages för mitt eget bästa, men det var kul. Speciellt min kära Isabelle som gjorde fredagskvällen relativt oförglömlig!

Annars? Jodå, jag sitter på mitt rum och lyssnar på Moneybrother och känner mig lagom sliten. Har tryckt i mig en påse chips lagom inför imorgon då jag ska spendera dagen med att titta på smala gymnaster. Ingen ångest här inte!

Jag hade en fin klasskväll på Sydskånska igår med musikquiz och grymt bra musik, jag tror att jag har funnit himmelriket på jorden. Jag kan lova att det kommer att spenderas fler kvällar där, dock ska jag försöka undvika kikärtsbiffarna. De var inte helt hundra kan man säga. Men musiken, åh.

I övrigt händer väldigt mycket roliga saker känner jag. Framförallt nya och spännande saker, meow. Mindre roliga saker händer också och jag syftar på min införtenta-vecka nästa vecka och tentavecka nästkommande vecka. Men vi firar tentaångesten med korridorsfest istället för ångest framför datorn, jag gillar min klass.

På tal om min klass så har jag de senaste dagarna funderat mycket över min framtid och vad jag vill göra. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt? Varför måste man bestämma sig nu? Men jag tror att jag har bestämt mig, men vem vet. Jag kanske ändrar mig imorgon?

Jag borde nog gå och lägga mig snart känner jag, men nej. Det blir nog två avsnitt av Seinfeld innan det händer. Och förhoppningsvis ett telefonsamtal med Isabelle.

Jag tänkte skriva att det är onsdag, men kom på att det redan är torsdag. Fint! Innebär att det är helg imorgon och förhoppningsvis blir den lika fin som förra helgen. Nåväl.

Hade stora planer på att uppdatera igår om min finfina dag, men jag kom hem alldeles för sent för att orka åstadkomma något sådant. Känns lite kasst att göra det halvdant också, för det var en väldigt fin dag. Dagen började med ett seminarium i skolan som var lite smått lagom givande så där, eller? Grejen är att jag redan läst allt det här som vi håller på med för tillfället, och typ haft ett liknande seminarium. Känns därför ganska ovärt att lägga ner tid på det för tillfället. Begav mig med ett lyriskt sinne hemåt mot Landskrona med solen i ögonen. Mötte upp Isabelle och Alex och beslutade oss för att dissa träningen för att istället vara utomhus och njuta av solen. Man vet ju trots allt inte när de bestämmer sig för att försvinna igen. Spendera först tid på stan där både bock och nya efterlängtade jeansshorts införskaffades. Är så sjukt nöjd över att man börjar göra tjejkläder i boyfriend-style och att jag äntligen kan få tag på de jeansshorts jag suktat efter i över ett år!

Efter lite shopping blev det en lagom lång runda inom Citadellet och Strandpaviljongen, där vi även satte oss på en bänk i en timme eller så. Så himla skönt och man känner verkligen hur man väcks till liv igen när solen och värmen tittar fram lite. Sen gillar jag att man måste hitta ett lä för att inte frysa häcken av sig, känns mer speciellt då liksom! Vi begav oss sedan hemåt, varpå de lämnade mig ensam.

Kvällen var även väldigt trevlig, men det ska vi inte gå in på detalj om! Ikväll vankas det fika med alla mina närmsta vänner - ganska bra att man kan slå en fyra, fem flugor i samma smäll! Effektivt och sparar tid.

Ha en fin kväll, mina vänner.

Idag kände jag att våren var på väg och det känns så himla fint. Använde Conversen för första gången på typ fyra månader, solen lös, jag lyssnade på Babyshambles och märkte fort att ett brett leende befann sig på mina läppar. Ibland är livet allt fint!

Förra veckan var väldigt hektisk, men samtidigt en väldigt fin vecka. Jag hade mycket i skolan, tog på mig alldeles för många barnträningar och hade en ypperlig helg.

Nä, nu känner jag att jag är alldeles för tankspridd för det här. Så nu struntar jag i det och ägnar mig åt fin musik istället.

Tillbaka till verkligheten. Jadå. Det gick bra, men jag kände den där konstiga känslan i magen idag. Den känslan jag känner varje gång jag har det lite för stressigt. Eller varje gång jag varit stressad och sen slappnar av. Det är ingen behaglig känsla, för jag vet absolut inte vad jag ska göra åt den. Ingenting fungerar och paniken och ångesten växer sig större och magen blir bara värre. Och då har jag inte ens gjort hälften av det jag borde ha gjort idag. Fan också.

Jag gillar att studera, men jag önskar att man någon gång kunde få vara helt jävla ledig, utan någonting man egentligen måste göra. Det är den stressen som ökar för varje dag - jag borde egentligen plugga istället för att göra det här. Men, när ska jag kunna ta det lugnt med gott samvete? Och att tänka sådana tankar med en påbyggande magkatarr är inte direkt bra, det spär på det hela ännu mer.

Nu önskar jag bara att jag på något sätt kan få gjort en del men samtidigt hinna ta det lugnt och slippa det här. Jag orkar inte ännu ett breakdown som kommer att  tvinga mig till att inte göra någonting för att ens fysiskt fungera. Jag orkar inte gå den jobbiga vägen igen. Fan.

Ikväll när jag sitter och gör absolut ingenting och är ganska nöjd med min tillvaro öppnar jag Windows Media Player för att återuppleva lite gamla spelningslistor. Första låten som spelas är Calleth you, cometh I med The Ark. Och herremingud vad nostalgisk jag blev.

Den låten kan beskriva en så stor period i mitt liv att det är läskigt. En låt på fyra minuter och trettiotvå sekunder kan beskriva känslor och händelser under lite mer än två år av mitt liv. När jag lyssnar på låten förflyttas jag bakåt till tiden och är helt plötsligt 15 år igen. Lika osäker, lika förvirrad men ändå lika förundrad över hur en låt kan sätta fingret på alla ens känslor.

Nu när jag lyssnar på låten har jag turen att bara minnas känslorna och faktiskt inte känna dem. En jävla befrielse kan jag meddela. Men ändå, nostalgi är skrämmande men väldigt fint.

and i know we were both too young
to know what real love would be like
and i know that our communication
didn't always work out right

i know all that so well
but i also do know this
Calleth you, cometh I
and that's just how it is
and how it's always been

Det är tomt, tomt, tomt i min skalle. Det händer inte så värst mycket roligt under hemtentaveckan faktiskt. Det handlar mest om lite press, stress, ångest, för lite sömn, för mycket slappande i början och alldeles för många desperata telefonsamtal till kursare i slutet av perioden. Men jag ska nog klara detta också, hade tänkt komma igång ordentligt imorgon så. I fix.

Annars då? Jo, tack. Har haft barnträning idag med, relativt smärtfritt idag må jag säga.

Äh, nu ger jag upp och återkommer när jag har något roligare att skriva om och när jag är på lite bättre humör.

Hej!
Äntligen har jag min första, egentligen förtjänta lugna stund, på hela veckan. Och jag känner bara att tröttheten slår över mig. Har haft fullt upp med plugg, vänner och barnträning att jag knappt haft tid att sova. Men jag har haft en väldigt bra vecka ändå. Eller ja, förutom att jag misstänker att jag på något mystiskt sätt skadat min rygg och därför gått och gnällt om den sedan i onsdags. Jag förstår verkligen inte vad det är som har hänt, men det känns som en av mina ryggmuskler på något skumt sätt tappat fästet och hänger löst. Fast det tror jag inte att den gör för det har blivit mycket bättre för varje dag som går. Men i torsdags var det inte mycket av mig - efter min barnträning låg jag i fosterställning och grät av smärta hela kvällen. Nåväl.

Helgen har varit mycket fin. Väldigt fin. Början av fredagen spenderades i Lund med seminarie och lite klasshäng. Jag fortsatte hemåt för två timmar innan jag skulle iväg igen till Sandra, Skälderviken och en magisk grekisk afton. Kvällen var verkligen helt underbart trevlig och jag blir glad när jag tänker på vilka otroliga vänner jag faktiskt fick under gymnasiet. Vem hade trodde det? Inte jag i alla fall. Jag förväntade mig att jag skulle tappa kontakten med folket och sedan undvika dem när jag väl stötte på dem. Men icket, mina vänner. Och jag är så glad att jag har er.

Igår begav vi oss hemåt från Sandra efter frukost, Let's Dance och prat om flyttar. Lovely. Mindre lovely när jag kom hem och tvingade mig själv att plöja igenom 150 sidor och kriget och dess utveckling. Men jag gav inte upp, vilket jag tackar gudarna för idag. Begav mig efter en trevlig middagssittning med mina föräldrar mot Asmundtorp för en kväll med Isabelle, Melodifestival, En ung Jane Austen, Elizabeth för att sedan somna gott i Isabelles säng.

Idag är det alla hjärtans dag och jag har fått otroligt mycket gjort. Jag vaknade hos Isabelle och spenderade mina första vakna timmar där som fylldes av frukost, prat och musik. Hem till Landskrona för en lång pluggdag, men det tog faktiskt inte så lång tid att plöja mig igenom min sista bok som jag hade tänkt. Var klar redan vid sju och har sedan dess legat som en padda och för första gången på en månad inte haft en enda sak att göra som är relaterad till skolan!

Nåväl, alla hjärtans dag. Ett jippo. Men jag sänder ändå ut mina tankar till familj och fina vänner. Tack för att ni finns.

Snökaoset nådde Lund, men inte min kära hemstad, men trots detta så blev tågen inte sena och jag var mycket belåten med detta. Är trots allt ganska fridfullt att sitta inomhus på Eden med behagligt sällskap och titta på snöflingorna som faller utanför fönstret. Meow.

Jag har överlevt tre av sju överjävliga dagar denna vecka och mystiskt nog har jag mer än någonsin att göra men jag är ändå lugnare. Jag har beslutat mig för att det löser sig. Lite missnöjd med att jag inte följde med till Popkorn på The Tivoli idag, men jag har fått desto mer gjort. Jo, jag är nöjd med att jag stannade hemma.

Annars? Fåglarna kvittare och solen sken när jag var på väg till skolan i eftermiddags - våren kändes nära. Men tji fick jag, en timme senare föll snön utanför fönstret. Äsch, det är snart vår.

Pappa har kommit hem idag, väldigt fint. Pappa vs Orättvisan 1-0. Forreal.

Nu är en, faktiskt, väldigt effektiv dag till ända. Har lyckats med riktigt mycket idag - städning, socialisering med min mor, alldeles för mycket studerande, träning med mina små kids, lite slösurf, lite telefonsamtal med en kär vän och en skypedejt med Anna. Jag är väldigt nöjd, inte bara med min dag utan med livet i sig faktiskt. Visst, för tillfället befinner jag mig i en kaosartad förvirring men jag vet om att även det kommer att lösa sig och bli så bra som det bara kan bli. Men ibland är det verkligen väldigt svårt att bestämma sig för hur man ska reagera och agera i vissa situationer, speciellt i en sådan situation som man aldrig trodde sig skulla uppleva och dessutom vara centrumet och inte periferin.  Fast just nu önskar jag att jag vore periferi eller att jag hade någon som skulle säga åt mig vad jag skall göra, så att jag slipper bestämma det själv. Men vi väntar med det tills våren är här på riktigt och man kan dricka öl i shorts och kavaj om kvällarna.

Något jag är mindre nöjd med just nu är att jag var tredje/fjärde vecka inser att jag borde skärpa mig och slappa mindre. Jag pratar givetvis om skolan och sista veckan innan tentan. Jag borde faktiskt ha lärt mig vid det här laget att det är behagligare att plugga två-tre timmar om dagen under hela delkursen istället för att plugga en timme lite då och då, för att sen känna panik och stress sista veckan. Denna vecka har det till och med gått så långt att jag känner att jag borde planera in vilka tider jag ska äta. Men imorgon ska jag in till Lund och träffa några från klassen som jag verkligen trivs med, kan vara skönt att få diskutera och bolla lite med någon som vet precis vad jag pratar om. Känna lite avlastning och inse att man inte är den enda som inte ens kommit halvvägs med kurslitteraturen. Men nästa delkurs, då lovar jag att jag innerligt ska försöka avsätta två-tre timmar varje dag till att läsa lite. Och att jag ska börja gå upp i tid, det fungerar inte för mig att gå upp halv elva vareviga dag. Jag blir så fruktansvärt trött hela dagarna, vilket i sig leder till att jag inte får något gjort.

Imorgon blir det som sagt Lund och träning. Och lite häng med Jack. Fina tider. Fast helst av allt hade jag velat hälsa på min kära far.

Måndag, en dag jag brukar spendera med att bara umgås och vara nöjd. Jag gillar inte att starta veckorna med att tokstressa, vilket jag verkligen inte heller har gjort idag. Började dagen med ett efterlängtat pass på Fitness24seven. Riktigt jäkla skönt var det och jag kände att jag steg ut från gymmet som en ny människa - redo att möta vad veckan har att erbjuda.

Jag och Isabelle begav oss mot mi casa, där även Kajsa mötte upp oss. Vi åt toast och de drack kaffe medan vi hade viktigt snack om helgen, planer och dialekter. Det där med dialekter är faktiskt väldigt intresssant, framförallt hur lätt man påverkas och hur lätt man kan ändra dialekt. Dialekter kan även vara väldigt fula, men det är ju det som gör de så fruktansvärt underhållande, men även väldigt charmiga i lagom dos.

Vidare har dagen inte erbjudit på mycket, förutom ett viktigt och skönt konstaterande. För en gångs skull fick saker och ting gå våran väg, jag hoppas bara att min familj får ha den turen lite längre fram under året och framtiden också.

Har under kvällen funderat lite på det där om att tänka med hjärtat eller hjärnan. När man är förvirrad är det nog lättast att tänka på hjärnan och vara rationell, vilket jag tror att jag var ikväll. Men att tänka med hjärtat är så himla fint. När man bara låter allt gå sin egna väg och är mitt uppe i det och bara njuter för att man känner att det är så rätt. Men om du nu känns så rätt, varför håller inte hjärnan med om detta? Varför kan de två inte kollaborera lite då och då, istället för att ställa två sidor mot varandra? Ett jälva dilemma, med andra ord.

Ännu en helg är över; man summerar de galna upptågen, analyserar vissa saker alldeles för mycket och till sist skrattar man bara åt sig själv. En stadig, och återkommande, söndag med andra ord.

Helgen har varit väldigt trevlig faktiskt. Fest i Eslöv i fredags och igår skedde inte mycket, men jag var ganska nöjd med en ännu en händelselös lördag med Vem vet mest-maraton hela eftermiddagen och slökollade på något svensk superprogram på kvällskvisten. Såg faktiskt hela melodifestivalen igår, var inte igår. Brukar bara ägna min melodifestival-uppmärksamhet åt finalen i Globen. Menmen.

Söndagen har bestått av alldeles för mycket för att vara en söndag. Har lyckats läsa klart en av mina böcker till kursen, som för övrigt var Sveriges mest torra bok som någonsin publicerats. Käkat både söndagsstek, kladkaka och avokado. Lämnat far min i Lund och haft en trevlig konversation med Isabelle. Nöjd, med andra ord.

Följande vecka blir nog relativt chill faktiskt. Inte alls mycket i skolan, men desto mer plugg hemma. Men jag kommer kanske att ha tid att träffa lite vänner i veckan och hinna med en och annan fika och några träningspass.

Låter fint.

Titta, jag är tillbaka även idag. Otroligt fantastiskt, må jag själv tillägga.

Idag har varit en mycket rolig dag, började dock mindre roligt med en uppgång kring åtta-snåret. Är väl inte så värst tidigt egentligen, men sedan jag började plugga i Lund har jag vant mig vid sovmorgon till tio nästan varje dag. Därför svider det extra mycket att gå upp, är ju inte heller direkt så att jag somnar när jag borde. Jag tänker alldeles för mycket för att åstadkomma det nuförtiden.

Men, dagen började i vart fall med en tripp till skolan, med ett alldeles försenat tåg. Förstår inte hur snön kan orsaka sådan kaos när vi faktiskt haft konstant snö och snöfall i snart två månader i Skåne. Ett mysterium.
Lite seminarie-förberedelser stod som nästa plan på agendan, vilket vi faktiskt lyckades med även om det blev lite flummigt då och då. Vidare mot stan för mat och prat med några kursare, varpå vi avslutade dagen med en runda på stan. Kliar verkligen i fingrarna när man ser alla vårkläder, men det får vänta tills nästa månad faktiskt.

Ikväll avnjöt jag en fin fika med min kära Isabelle. Längesedan kändes det som (okej, senast vi sågs var i lördags, but still!). En liten rolig sidestory är att sedan vi började gymma någon gång i novemeber har jag märkt att det blir väldigt mycket snack om detta. Och varje gång vi sitter och diskuterar vikter och deffning blir jag lika chockad! Vi pratar alltså om samma brudar som köpte lösgodis fem gånger i veckan och ratade allt som hade med fysisk utmattning att göra. Men jag gillar det!

Nu: plugg inför seminariet imorgon. I'll do it.

Here it goes, ett försök att återuppliva bloggen. Har flertalet gånger den senaste tiden läst igenom gamla inlägg och kunnat minnas känslor och stadier i livet, vilket jag även vill kunna göra med denna period i mitt liv. Och jag lovar att jag kommer att försöka uppdatera.
Jag känner dessutom att det krävs en ganska bra background till vad som hänt på sistone.

Det var sommarlov, om man nu kan kalla det för det, och sen började jag plugga på universitetet i Lund, efter alla om och men. Började 1 september på statsvetenskapen, vilket jag i nuläget är mycket nöjd med. Upplevde en sjuk nollningsstid och fick flera sjuka minnen att skratta åt. September månad fick ett tråkigt slut, då det tog slut mellan mig och min dåvarande pojkvän.

Sedan dess har livet bestått av lite för många galna partykvällar och lite för mycket dagen-efterångest. Men jag är ganska nöjd med livet ändå. Eller, ganska och ganska. Jag ÄR nöjd med livet.
Jag har givetvis inte bara festat, jag har lagt väldigt mycket av min tid på plugget också. Men det har det varit värt, för det var en otroligt givande och rolig kurs jag läste som dessutom fick mig att lära mig en hel del om mig själv. På något galet sätt kändes det som om jag fick en rejäl nystart i livet, med helt okända människor, vilket gjorde att jag på något sätt var tvungen till att rannsaka mig själv och veta vem jag lär folk känna. Väldigt nyttigt i alla fall.

Annars då? Jo, jag är nöjd. Pluggar freds- och konfliktvetenskap och längtar efter våren. Ta på sig kavajen, sitta i parken med vänner och dricka öl. Skapa ännu fler galna minnen. I år kommer att bli ett bra år, i feel it.

Jag lärde mig ännu en gång att livet kan ta plötsliga vändningar inom loppet av minuter. Och sen sitter man där, tom. Den där känslan man absolut inte vill känna. Tomhet. Bara ordet känns dåligt.

Planerna är ändrade och nu försöker jag fokusera på min vardag och minnas allt med ett leende. Det betydde allt och det kommer det att göra väldigt länge.

Jag fann mig själv, eller det var vad jag trodde. Nu sitter jag och undrar vem jag är. Jag fann mig själv i den situationen och nu blir det några månader till att hitta tillbaka. Bli av med vanor. Att inte ringa vid tio varje kväll. Att försöka somna utan att sista tanken skänks åt dig. Att vakna upp till verkligheten varje morgon och känna hur det hugger till i hjärtat. Att gå igenom dagarna utan att delge. Försöka ignorera tankarna om att jag är för feg. Att det är mitt fel. Att bara känna sig tom.

Det tar tid att bli av med två års invanda vanor. Och konstigt är det, väldigt konstigt. Börja om på nytt. N y t t. Jag försöker vänja mig vid idén.  S i n g e l. Vilket jävla ord det är egentligen. Bara ett bevis på hur jävla ensam man kan vara ibland. Eller ja, är.

Three words, eight letters. Evigt.

Ibland undrar jag om det inte är meningen att något storslaget ska hända mig. Folk ska flytta, folk har storslagna drömmar och mål men jag går i ovisshet. Jag vet inte riktigt. Jag vill bo utomlands ett tag, men jag vill absolut inte flytta själv. Det vågar jag inte. Jag har länge gått och tänkt på Barcelona. Man kanske ska satsa på det. Jag vill verkligen göra någonting, jag vill inte bli vuxen och tänka "tänk om..." i resten av mitt liv.

För övrigt jobbar jag och står i. Två veckor kvar nu bara och sen ska jag i alla fall faktiskt, efter många om och men, plugga statsvetenskap i Lund. Men jag är förvirrad. Jag förstår inte hur allt ska gå till - nationer, böcker, terminsräkning, locations och så vidare.

Jag vill inte längre åka hem till mina föräldrar varje dag efter jobbet. Jag vill hem och känna Stefans armar runt om mig. Jag tycker vi satsar på det. Någon gång nästa sommar när Stefan varit utomlands. Det känns som en hel evighet. Och vart ska jag bo? Vad ska jag göra? Hur ska jag ha råd?

Det är tufft att växa upp på riktigt.

Jag funderar så ofta på att skriva någonting här, men jag vet inte vad jag ska skriva längre. Jag vill inte berätta om mina dagar, jag tycker inte att de är tillräckligt intressanta även om jag har börjat skärpa mig lite. Det kanske är så att man ganska lätt vänjer sig vid en simpel vana som sedan är svår att bli av med. Det har gått över ett år och jag har fortfarande inte kommit tillbaka. Men jag försöker, jag gör verkligen det.

För övrigt är det lov just nu och jag har haft maginfluensa hela helgen. Toppenavslutning på min fina fredagskväll kan jag meddela, som på grund av detta slutade med pinsamma minuter på regionsbuss 220. Det var faktiskt inte mitt fel.

Det är vår. Jag behöver en ny jacka. Jag behöver nya skor. Jag behöver studentklänning och skor. Jag behöver balskor och balväska. Jag behöver bestämma mig om min framtid, vart ska jag ta vägen? Jag borde glida med lite mer och inte oroa mig så mycket, men det blir svårt när den man vill vara närmast dag in och dag ut bor 60 mil från en. Det känns lite mäktigt att tänka på att jag KAN flytta till hösten, jag kan verkligen. Jag måste bestämma mig.

Fridens.

Jag har inte skrivit på ett bra tag på grund av olika anledningar. Jag har inte mått bra och jag mår inte helt bra ännu. Jag lever i ovisshet, den värsta känslan som finns. Att inte själv ha kontroll över något som betyder så mycket för en känns förödande. Man väntar och väntar. Man hoppas och man hoppas. Frågan är om man egentligen vill veta vad som komma skall eller om man hellre lever i detta. Det beror helt på vad som sker. Om det blir bra vill man hellre det än detta. Blir det dåligt har jag det hellre så här. För nu finns det en chans, även om jag inte vet hur stor den är.

Jag förbannar en person. En person som jag tror kan ha drivit på detta, även om jag vet att fallet inte är så. Jag förbannar verkligen människan. Jag känner för att... jag vet inte varje gång människan loggar in på MSN. Varje gång jag hör namnet känner jag avsky. Vartenda ord personen skriver skär i mig. Säkerligen inbillar jag bara mig allt. Men mitt hjärta säger mig att personen i fråga är inblandad på något sätt. Knappast som den som försökt förhindrat allt.

Helgen har känts som ett hårt slag i magen. Som jag sett fram emot den, men den blev aldrig av. Jag kommer alltid minnas det, förklaringarna och orden. Det tog verkligen hårt.

Mina drömmar får mig att önska att jag aldrig mer blir trött. Jag vill inte sova mer. Jag vill inte vakna upp gråtandes och gå och känna mig knäckt dagarna i ända. Men jag tar mig ur det. Förhoppningsvis.

Jag vill inte ens avsluta med ett fridens, men jag känner att det är ett måste.

Fridens.