elin

Det har varit en väldigt konstig vecka hittills. Fast det är alldeles för svårt att förklara. Jag har börjat tänka så mycket igen på saker som jag egentligen inte borde tänka på. Jag känner känslor som jag inte har någon aning om vartifrån de kommer. Jag har allvarligt börjat talat bli lite rädd för mig själv den senaste veckan. Allt jag har velat göra är att sova och att Stefan ska komma hit. Det börjar bli ganska jobbigt att han bor där han bor nu för nu händer det en jävla massa hela tiden och man har liksom inte tid att åka upp, vilket faktiskt känns för jävligt. För honom är det studentskit och för mig är det tremiljoner släktkalas som dyker upp väldigt olägligt. Då saknar jag honom ännu mer och denna veckan har varit konstig mellan oss, fast det är säkert bara jag som tycker det av oss. Jag har börjat bli svartsjuk av någon konstig anledning, jag har för mig att jag börjar bli det så här dags i förhållandet varenda gång. Men det ska nog gå över, jag vill bara att det ska vara nästa fredag. Det är allt jag vill. Glöm allt jag skrivit här, jag orkar inte sudda ut det. Jag borde inte posta det, men just nu är jag dum i huvudet. Jag blir så när jag saknar någon för mycket. Förlåt mig.

Min vecka har varit väldigt lugn och det känns inte bra. Min magkatarr kom tillbaka efter påsklovet och så fort jag slappnar av eller äter nu så får jag kramp i magen. Vaknade till exempel av världens magkramp imorse, men det beror bara på att jag för en gångs skull har kunnat slappna av i några dagar. Jag tycker dock att det är sjukt att man känner av det när man slappnar av. Borde det inte vara tvärtom? Jag menar, är du stressad märker du inte av det. Fortsätter du stressa livet ut kommer du aldrig få reda på att det är något problem då symptomen kommer när du slappnar av. Jaha, tänk om jag aldrig mer slappnar av då? Synd.

Just nu sitter jag med laptopen i knäet och lyssnar på The Quiz om och om igen. Samtidigt tänker jag på en av de första kvällarna hemma hos Stefan på höstlovet och saknar ännu mer.

Jag ska gå och begrava mig nu, jag återkommer när mitt hjärta ler igen.

Fridens.