elin

Jag lärde mig ännu en gång att livet kan ta plötsliga vändningar inom loppet av minuter. Och sen sitter man där, tom. Den där känslan man absolut inte vill känna. Tomhet. Bara ordet känns dåligt.

Planerna är ändrade och nu försöker jag fokusera på min vardag och minnas allt med ett leende. Det betydde allt och det kommer det att göra väldigt länge.

Jag fann mig själv, eller det var vad jag trodde. Nu sitter jag och undrar vem jag är. Jag fann mig själv i den situationen och nu blir det några månader till att hitta tillbaka. Bli av med vanor. Att inte ringa vid tio varje kväll. Att försöka somna utan att sista tanken skänks åt dig. Att vakna upp till verkligheten varje morgon och känna hur det hugger till i hjärtat. Att gå igenom dagarna utan att delge. Försöka ignorera tankarna om att jag är för feg. Att det är mitt fel. Att bara känna sig tom.

Det tar tid att bli av med två års invanda vanor. Och konstigt är det, väldigt konstigt. Börja om på nytt. N y t t. Jag försöker vänja mig vid idén.  S i n g e l. Vilket jävla ord det är egentligen. Bara ett bevis på hur jävla ensam man kan vara ibland. Eller ja, är.

Three words, eight letters. Evigt.