elin

Uppdatering? Kanske lägligt, javisst. Jag har inte skrivit på några veckor.

Livet i övrigt? Jo, det är fint. Jag har funnit livsglädje och tagit några beslut. Jag har lite ångest mellanåt och jag inser ibland inte vad jag håller på med. Jag har börjat tröttna på att bara vara hemma hela tiden, jag har på något sätt blivit aktiv igen på grund av träningen inför uppvisningen som skedde i lördags. Mycket lyckat och festen på kvällen var det roligaste på länge.

Lovet är över, jag är bitter över det. Jag räknar dagar och idag är det bara 108 dagar kvar. Ohyes.

För övrigt, jag vill till London och hälsa på finaste Anna. Jag saknar henne otroligt mycket. Jag ska åka dit, jag ska verkligen. Jag måste bara skaffa mig en hållbar ekonomi och allt vad det innebär.

Men nu ska jag snart bege mig neråt stan för att träffa vänner på Maddes (ofc, vi kanske borde testa något annat). Ikväll ska jag fundera över problem och försöka finna en lösning.

Fridens.

Jag har inte skrivit på ett bra tag på grund av olika anledningar. Jag har inte mått bra och jag mår inte helt bra ännu. Jag lever i ovisshet, den värsta känslan som finns. Att inte själv ha kontroll över något som betyder så mycket för en känns förödande. Man väntar och väntar. Man hoppas och man hoppas. Frågan är om man egentligen vill veta vad som komma skall eller om man hellre lever i detta. Det beror helt på vad som sker. Om det blir bra vill man hellre det än detta. Blir det dåligt har jag det hellre så här. För nu finns det en chans, även om jag inte vet hur stor den är.

Jag förbannar en person. En person som jag tror kan ha drivit på detta, även om jag vet att fallet inte är så. Jag förbannar verkligen människan. Jag känner för att... jag vet inte varje gång människan loggar in på MSN. Varje gång jag hör namnet känner jag avsky. Vartenda ord personen skriver skär i mig. Säkerligen inbillar jag bara mig allt. Men mitt hjärta säger mig att personen i fråga är inblandad på något sätt. Knappast som den som försökt förhindrat allt.

Helgen har känts som ett hårt slag i magen. Som jag sett fram emot den, men den blev aldrig av. Jag kommer alltid minnas det, förklaringarna och orden. Det tog verkligen hårt.

Mina drömmar får mig att önska att jag aldrig mer blir trött. Jag vill inte sova mer. Jag vill inte vakna upp gråtandes och gå och känna mig knäckt dagarna i ända. Men jag tar mig ur det. Förhoppningsvis.

Jag vill inte ens avsluta med ett fridens, men jag känner att det är ett måste.

Fridens.