elin

Jag kommer alltid minnas dagen då Anders skickade denna låten till mig och skrev: En sådan här text hade jag velat skriva till dig.
Men du Anders, jag tänker alltid att det är dina ord och din sång riktad till mig. Och jag ler varje gång jag hör låten. Även om det inte betyder någonting för dig så betyder det en massa för mig.

Jag vet inte varför jag skriver om min bror. Jag kom att tänka på honom innan och kom på att det alltid inte varit alltför bra mellan oss. Vi bråkade alltid som fan när vi var mindre. Eller, jag var jätteliten. Han var väl mellan 14-17 om jag minns rätt. Jag kommer inte riktigt ihåg. Jag kommer ihåg hur jag alltid fick skulden för våra bråk eftersom jag hetsade dig enligt mor och far.

Och sen så minns jag sommaren efter du hade flyttat till Göteborg. Du var nere hela sommaren och på något sätt så slutade vi bara bråka. Det kan ha varit för att vi båda hade mognat, antagligen var det så att det var jag som hade mognat mest.

Jag minns en kväll när du satt och skrattade åt mig under fotbolls-EM. Anledningen till det var att du tyckte jag var patetisk som endast lyssnade på Håkan. Du sa att du skulle lära mig allt om musik.
Och ska jag vara ärlig. Mycket av det jag lyssnar på idag kommer ifrån dig. Bruce Springsteen är två ord jag behöver säga. Utan dig så hade jag inte ens brytt mig om den mannen. Men idag betyder han mycket för mig. Hur han har fått mig att se saker på ett annat sätt. Och det är din förtjänst. Och endast din.

Hur mycket jag kommit underfund med medan jag lyssnat på "So, where do we go from here", "End of the tunnel" samt "Stop wait or go". Du anar inte. Du anar verkligen inte.

Kontentan av detta inlägg är väl att.. äsch. Jag vet inte.
Jag behöver dig Anders. Jag är uppriktigt jävligt glad över att du finns. Du är egentligen en av de främsta anledningarna till att jag orkar med vår familj. Så tack. Tack för allt. Du är bäst.