Det känns som om det är mig de vill åt.
Ibland frågar jag mig själv vad meningen med allt detta är. Livet, kompisar, kärlek och allt?
Jag har försökt så många gånger, men jag misslyckas alltid.
Är det någon som har ett bra svar på det så feel free to tell me.
Många tycker säkerligen att man ska göra det som gör en lycklig och konstant glad.
Men jag hade inte trivts med det. Om allting hade gått på räls.
Då finns det ju ingenting att uppskatta?
Om allt bara flyter på och man får allt man vill, vad har man då för längtan?
I am not afraid to keep on living. Jag intalar mig själv det.
Men tänk så är jag det? Det kanske är därför jag tänker så mycket.
Jag tänker ofta på hur det hade blivit här om jag hade försvunnit. Hur folk hade hanterat det.
Just nu vet jag inte ens vad jag tänker och tycker. Det är ganska läskigt. Jag har verkligen ingen aning.
Jag är varken glad eller ledsen. Jag är något mellanting. Det känns konstigt.
Jag är bara jävligt likgiltig mot alla. Jag bryr mig inte om jag sårar någon.
Det får fixa sig sen.
Och nej, jag har inte sårat någon. Det är inte därför jag skriver detta.
Det är nog mest på grung av mina ständigt återkommande drömmar om saker som aldrig kommer till att hända. Jag vill bara att det ska försvinna. Poffbortväck.
Och de himmelska ben jag ville förtära de gick därifrån.
Idag kan jag glädja mig med något. Det var bandsläpp till Hultsfred idag.
The Ark, Ozzy, Timbuk, Akademien, Salem Al Fakir. Ja, det blir nog bättre. Men detta var också bra.
Jag låg och tänkte väldigt länge inatt på att jag var sugen att se The Ark och 6 timmar senare får jag reda på att jag får det.
Lars Winnerbäck har aldrig varit så rätt. Aldrig så ren och skär så att jag vill skrika.
Det är som att Lars Winnerbäck säger vad man tänker..
Det är som att Lars Winnerbäck säger vad man tänker..
http://uncyclopedia.org/wiki/Fag_whining
Om Jim var seriös så kan vi bilda klubb, gjorde exakt det samma mot Skeggis.
Men det blir nog en klubb där vi delar ett hat mot varann, att skriva eller kalla något en människa skriver i en blogg för fagwhine är bajs.
Du förstår nog inte hur mycket jag saknar dig. Det är nog svårt att förstå hur någon känner inför en, men jag ska försöka förklara.
Det finns en möjlighet att jag inte riktigt vågar komma dig nära. Om vi säger såhär, den 'största' senaste händelsen har absolut gjort att jag tagit lite avstånd ifrån dig, man kan nog kalla det rädsla.
Du förstår nog vad jag menar.
Hoppas jag.
Annars känns det som om du är lite rädd att komma nära mig med. Maybe we're not afraid of living, but afraid of getting close to the people in life.
Jag saknar dig, även om jag aldrig riktigt haft dig. Aldrig riktigt varit nära. På något sätt känns det som att vi båda spelar något spel (fan vad brutalt det här låter...) och att vi båda försöker vinna. Inte för att det är konstigt. Alla gör det. Det är bara det att det är svårt att erkänna. Fan, jag vill ta mig ur det och känna riktig jävla vänskap, och gärna med dig.
Möjligheten till sådan vänskap mellan oss tror jag dock är relativt omöjlig. Vi är såpass olika, och även om olika egenskaper kan övervinnas (*snegla på adam*) så är vi olika som personer. Fastän vi är så satans lika. Jag är en jävla hycklare, jag vet.
Jag vill komma dig nära. Riva och slita upp alla dina sår, veta vem du är, och sedan hjälpa dig att läka.
Fan. Jag vill bara ge dig en kram.
Alltså, JAg var itne seriös elin bara så du vet :)
Jim, okai. Jag förstod nästan det :)
Nu ska jag vara skitpsykologisk och djup; när alla typ LEVER på internet, så är det som att spotta någon i ansiktet när man skriver typ "fag whine" när någon skriver så öppet om sig själv. BLEH. Or maybe its a girlthing. Or maybe its a me-thing, men det e jättebajsigt.
Fast det var ju Jim så det räknas la inte. xD
Samipower forever ftw bbq omg!
