elin

Jag såg en väldigt fin sak idag. Två fjärilar som satt på vår stupränna mitt i solen. Det var skugga på resten av gården förutom där just de såg. Då insåg jag att jag är jävligt nöjd.

Det här med att jag inte fick åka till Stockholm tog inte så jävla hårt på mig eftersom jag typ redan visste att jag inte skulle få det ändå. De sa precis det jag trodde att de skulle säga.
Så, ja. Jag klarar mig nog här hemma. Jag kan leka en massa med Askkoppen och sen ska jag träffa chosi innan han flyttar till Norrköping.
Det kommer kännas asknasigt att han inte kommer bo i Höör längre. Jag menar. Han är typ vuxen nu.
Och det får mig att skrämmande tänka på att jag snart också räknas som vuxen. Lite mindre än ett år kvar nu bara.
Vad fan ska man göra? Vart fan ska man ta vägen? Vad ska man plugga vidare till? Uschja. Jag vill nog inte ens tänka på det.

Sen en annan positiv sak med att jag inte ska till Stockholm är att jag kan umgås med Askkoppen och kanske lära känna lite nytt folk.

Äsch, vadfan försöker jag inbilla mig själv. Jag vill till Stockholm som fan. Jag hatar att Kajsa och Isabelle ska åka själva. Fan vad svartsjuk jag är. Men det är just typiskt också.
Men å andra sidan. Jag hade inte haft råd. Nu kan jag köpa Jimi Hendrix-tröjan och vara nöjd som fan.
Drägga ner mig på Malmöfestivalen kommer jag också ha pengar till.

Sen ska jag dessutom börja leta helgjobb till hösten. Jag behöver pengar. Jag vill kunna köpa kläder och skivor och andra saker jag skulle vilja ha i framtiden. Resa och så.

Jo, vad har mer hänt.. Helsingborgsfestivalen. Fina grejer. Förutom att det givetvis ska bråkas mellan mig och Jim. Så jävla lamt egentligen. Han hade säkerligen rätt. Jag har nog inte insett det än. Eller, jo. Det har jag säkert.
Jag vill säkerligen inte inse det bara. Och ännu mer att den mannen ibland har rätt. Det är säkert där problemet ligger. Att jag är rädd för att vara ärlig mot mig själv.
Jag brukar veta vad jag vill. Sen inbillar jag mig själv till att låstas som om jag inte vet vad jag vill. Och då blir det ingenting av det hela. Sen går jag och stör mig på det hur länge som helst. That's just me.


Hey, see the idiot walk.

Och nu sitter jag så där lamt igen och stirrar på datorskärmen. Undrar vad fan jag sitter här för och varför jag inte gör något vettigt. Undrar varför jag är som jag är. Undrar varför saker och ting inte går som jag vill. Undrar över vem jag egentligen är och vem jag egentligen vill vara och vem jag egentligen kommer att bli.
Jag hatar dessa stunderna. Men samtidigt är de jävligt fina. Jag gillar det på något sätt.
Timmarna vid datorn då mamma och pappa sover och inte har någon aning om vad jag egentligen gör. Jag gillar det.
Det saknas bara någon att ha närma en. Någon att tänka på.




Äsch, du har fan satt dig i den situationen själv ditt fega lilla kräk.