But I can still remember just the way you taste.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller känna alls. Jag är väldigt förvirrad när det kommer till mig själv just nu. I know not who I am?
Det känns som om hela världen har engagerat sig i detta, nej men.. Ja, alla som vet förstår.
Detta kommer bli en jävla wajnblogg, men jag måste skriva av mig för min egna skull.
Igår var det verkligen jättejobbigt. Okej, jag visste ju liksom lite vad han tyckte. Men inte att jag skulle få en jävla roman uppslagen i ansiktet på mig om hur dålig jag var.
Jag har funderat väldigt mycket på allt han sa igår, något kanske stämmer.
Jag kanske skulle ändra mig? Men orkar jag verkligen med en sådan förändring igen?
Liksom, jag har gjort uppoffringar för den människan redan.
Om jag skulle ändrat på mig så skulle det inte varit för hans skull, absolut inte. Jag bryr mig inte mer om det längre, att försöka vara honom till lags så att han ska vara nöjd med hur jag är. För jag tror aldrig att han skulle acceptera mig ändå. Han kommer alltid att finna något fel på mig.
Jag har också kommit fram till det, även om jag har varit ganska prioriterad för det mesta, känns det ändå som om jag varit någon plan B.
"Okej, funkar det inte i nya klassen kommer hon alltid finnas vid min sida." Jag har visat mig alldeles för svag för den människan, vilket jag inte vill göra om.
Jag har verkligen blottat mig för honom, spottat ut allt min inre för att sedan få det tillbaka spytt i ansiktet.
Hur kan jag bara ha varit så dum? Hur kan jag ha inbillat mig att allting var så mycket bättre än vad det verkligen var?
Igår kom som en chock, någon som jag hade litat på i ett och ett halvt år bara knäckte mig totalt.
Med fyra meningar. Hur jävla svag är jag? Alltså, jag förstår verkligen inte det.
Han verkligen knäckte mig rätt av på mitten. Slet i sönder mig, precis som ett löv.
Hur har jag kunnat vara så? Hur har jag bara kunnat blunda för allt?
Jag har hela sommaren förstått, men ändå. Jag har fortsatt leva kvar i det. Jag har inte ens försökt komma ur vanan.
Egentligen, jag tror jag är arg på mig själv och ledsen på honom.
Jag är arg på mig själv för att jag lät mig själv bli runt dragen så som jag har blivit.
Och samtidigt blir jag arg på mig själv över att jag tar så illa upp. Varför hade jag bara inte kunnat vara så stark/känslokall som honom och bara ignorerat allt och bara tagit var dag som den kommer. Försöka kolla in i framtiden. Men nej, här kommer jag och det enda jag gör är att tänka på gamla saker som hänt.
Som om det skulle få mig att känna mig bättre?
Jag är tydligen som jag är, allt jag gör är att gnälla och ja, det är väl en del av mig.
Sedan så blir jag ledsen på honom, att han ska försöka det att låta som om han sket i mig hela vägen, att han inte brydde sig alls. Jag vet dock inte hur mycker han brydde sig, men något måste det ju ha varit? Äh, det skulle inte förvåna mig om jag är helt ute och cyklar här också.
Dock så ställer jag fortfarande mig själv frågorna "Varför?". Jag menar, varför ska jag behöva bry mig så mycket när han inte bryr sig alls.
Varför ska han alltid lyckas vara så jävla lycklig?
Varför ska han alltid lyckas trampa mig rätt på nerverna och skada mig som mest när det verkligen inte är lägligt?
VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR?
Åh, jag blir så sjukt frustrerad. Jag kan bara inte låta bli att ställa frågorna.
Varför kan jag inte bara sluta tänka på allt?
Det går helt enkelt inte, varenda liten sak som rör sig påminner mig om det. Det finns alltid någonting som påminner om ett helt underbart minne.
Något av dom dära underbara minnena som snurrade i mitt huvud igår kväll.
Alla nätter hemma hos honom när vi pratat om allt möjligt.
Alla kvällar ute på min trappa.
Alla fina ord som sagts.
I can still remember just the way you taste.
Det som började seriöst har slutat i något flummigt skit.
Men guess what? Det var väl det som gjorde mig så hemsk?
Jag tror det var något i den stilen.
Nu har jag läst genom konversationen igen, det bränner så fruktansvärt.
Fyfan, hur har jag bara kunnat.. liksom, det finns inte ens ord.
Det är ren elakhet.
Och det värsta är att allting är en jävla misstolkningen av en blogg? Ett blogginnehåll? Ska det få förstöra en massa?
Jag menar, det var ju inte ens menat så.
Alltså, åååh.
Nej, idag har inte ens My Chemical Romance spelningstillkännagivande i Sverige kunnat glädja mig.
Loppan, jag vill ha dig här.
KOm igeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen!
Överdriv inte det så jävla mycket!
Visst fan var jag elak, och jag krydda kasnke lite extra, men du får mig att låta som ett jävla monster!
Men kan du verkligen neka det jag sa igår?
jag menar, du gnäller faktiskt OTROLIGT mycket, och gnälla gör alla, men du gnäller om allt nuförtiden.
Och kan du neka till att du förstör stämmningen gasnka ofta?
Jag menar, Filmkvällen? Kalmar? det finns massor.
så istället för att pissa på allt så kan du väl åtminstonde försöka att ta åt dig lite?
Och fan heller att du varit plan B, det har du aldrig varit, det vet du själv.
Poängen ed denna kommentaren är väl att be om ursäkt för mitt massiva påhopp igår, det var överdrivet och dumt, det ändrar inte vad jag tycker men det var fel av mig att vara så elak.
Men. MEN. USCH.
Fan, jag kan inget göra. I do not think i mean that much. Men liksom. Usch. Nej, Jim är inte så bra som alla får honom att framstå, men det är inte du heller. Let's face it, ingen duger verkligen. Jim har rätt i att du gnäller (men whine är sött, piltre) och du har rätt i att Jim kan vara ett jävla arsle. Jag vågar inte ringa dig, tror inte att du bryr dig. Men liksom. Usch. Jomen, jag vill verkligen, men jag vågar inte. Du är skitbra, glöm inte det, din förbaskade sötjävel. Och jag saknar dig, även om vi träffas på tok för ofta för att vara så hemskt olika.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att vara rättvis men ändå neutral, så jag slipper hamna mitt i allt det här och bli ovän med en massa folk.
Men jag vet hur det är. Jag har upplevt liknande saker alltför många gånger.
Hoppas allt ordnar sig. I alla fall att det blir bättre. Och bara så du vet så får du ringa mig närsomhelst, oavsett vad din avsikt är.
haha snygg 'ursäkt'....
Make love not war... Eller nåt.
Någon får gärna ringa mig också. Men då får ni fixa en mobil som funkar åt mig först :)
Hej lilla tjejen, även om du är många år yngre än vad jag är så kommer jag så väl ihåg hur det kändes. Det är tugnt ibland, men med tiden lär man sig att priritera och inte ödsla energi på människor som inte är värda det. Jag är också en sådan människa som är negativ - ofta. Ett personlighetsdrag jag inte är det minsta stolt över, men man får försöka att stoppa sig själv ibland. Och försöka, försöka, försöka att se på saker och ting från den ljusa sidan eller bara... strunta i den, låta dem passera, men fan vet så svårt det är! Ens omgivning kan i allra högsta grad påverka en åt det negativa hållet. Livet är för kort för att man skall ödsla tid på halvintressanta och helkorkade människor - fokus och vårda dem som betyder någonting! Ta hand om dig, vem du nu är, och för att dra en klyscha så blir det bättre! Tankarna klarnar och man blir mer nyanserad. Kram på dig!
