elin

Pacemaker med Winnerbäck spelas om och om hos mig, än en gång.
Jag kommer in i vissa perioder där jag sitter och lyssnar på den alldeles för mycket.
Egentligen vet jag inte varför. Jag kan säga att det stämmer in på mig, men ändå inte alls. Den ligger så långt ifrån mig.
Jag tänker nog en del som honom, iaf i denna låten, men liksom.. Nej, jag är inte så.

Denna veckan har varit riktigt skum för min del.
Jag har inte orkat någonting, jag har känt mig riktigt apatisk och konstig?
Jag har känt mig bakis hela veckan och sjuk. Febrig och allt det där. Men jag har ingen feber, jag är inte bakis. Jag är ingenting alls denna veckan?

Det känns bara som om ett svart moln tynger ner mig. Folk vill säkert veta varför, eller det var någon som frågade. Jag har ingenting att svara tillbaka.
Jag känner bara att jag bara sitter och stirrar. Jag tar inte åt mig någonting, jag har blivit kall mot andra?
Inte orkat bry mig om någon annan, och det känns hemskt.
Även om jag inte är världens bästa människa på att lyssna på andra och försöka komma med något super-förslag som kanske skulle kunna lösa problemen, så känns det ändå som jag svikit mig själv denna veckan. Och jag kan inte förklara varför.
Det har varit problem för vissa på skolan som pratat med mig om det, jag brukar ha tålamod till att lyssna på vad som hänt. Och denna veckan har jag lyssnat, svarat "Okej, det fixar sig. Du får lösa det själv" och sedan gått därifrån.

Det märks verkligen att det börjar bli höst.
Allting är mörkt ute, inte för att jag klagar. Hösten är det bästa jag vet ^^
Löven börjar bli gula och jag skulle kunna gå ut på en promenad. Men jag kan inte finna ro till det, jag kan verkligen inte.
Jag låg vaken jättelänge inatt och försökte komma på varför. Jag kom inte fram till något.
Jag är inte den dära människan som klarar av att vara ensam för länge och jag har verkliga problem med att komma igång med nya saker.

Det är som mitt träningsprojekt jag hållt på med i ett år nu. Har jag kommit någonstans? Nej, det har jag absolut inte.
Jag kan bestämma mig för något jättebra och viktigt på natten, det är då jag tänker som klarast och bäst. Men så fort jag vaknar på morgonen så är allting som bortblåst?
Det bara försvinner, något som jag kunde vara så säker på är bara borta.
Det svider, och sen att lova mig själv att jag ska göra det som känns bäst är ju också ren lögn. Det funkar ju inte, uppenbarligen. Kolla bara på allt annat jag bestämt mig för ^^

Jag ska sluta bestämma mig för saker. Leva var dag som den kommer. Försöka leva.
Inte överanalysera saker heller.

Men HEJ! Jag är fortfarande Elin, jag kommer inte lyckas med det.

Ibland undrar jag när jag började tänka en massa, innan så bara flöt allt på? Jag visste exakt vad som hände utan att behöva tänka på det.

Annas förklaring var att jag hade blivit 16, man blir så då.
Jag undrar om alla andra tänker en massa också? Okej, visst. Dom tänker, men hur dom tänker? Finns det någon som tänker som mig?

And this? What about this?