I see you lying next to me with words I thought I'd never speek
Idag har jag lekt med Anna och Zelin, det är sådana stunder som för mitt liv vidare.
Jag har verkligen känt att mitt liv börjar försvinna igen.
Det är verkligen skolan, hem, sova, sitta vid datorn, äta, sitta vid datorn, tv, sova.
Jag blir så äckligt trött på det faktiskt.
Ett tag började jag få ett liv, jag gjorde en massa saker efter skolan för att inte bli som jag är ikväll.
För att vara positiv.
Nu sitter jag bara här och typ, sitter. Stirrar på skärmen, jag vet inte ens vad jag tänker på eller skriver.
Fan vad jag är patetisk. Jag vet inte ens vad problemet, eller antagligen vet jag det. Men jag vill inte inse det bara. För, nej. Åh. Skitsamma.
Varför kan inte allt bara gå lika bra för mig? Varför?
Det känns verkligen som om alla andra ska ha sådan tur med allt, medans jag står här med samma jävla skit. Jag tänker likadant, jag fungerar likadant, jag har antagligen allting likadant.
Fan vad arg jag blir på mig själv.
Varför kan jag inte bara... Bli bättre? Bli någon annan? Bli.. jagvetintevad.
Rolig? Omtyckt? Söt?
Fan vad jag klankar ner på mig själv idag, egentligen vill jag inte posta detta inlägget. Men jag känner för att blogga, jag har inget annat att skriva om så ni får nöja er med detta ^^
Förra året hade jag inte ens en dator, jag gjorde saker. Jag kollade på TV, var ute och bara levde. Nu sitter jag som fastklistrad vid min dator och jag finner egentligen inte ro till att göra något annat. Jag tycker det är satans läskigt. Att man kan bli beroende av någonting så snabbt. Eller, snabbt och snabbt.
Usch, jag bara pladdrar på om ingenting.
Det som fick mig att börja satans mycket idag var Shade's novell, Staden som försvann. Inte för att den handlade om detta, men den var så rakt på sak. Den var så som jag på ett litet plan hade velat vara.
Kunna ta mig tiden och vara ensam, gå ut en runda, sätta mig på ett café själv. Men jag hade bara känt mig alldeles för patetisk för att kunna göra det.
Och samtidigt kan jag inte komma på vad det jävla problemet är.
Hej, vaddå säga emot sig själv?
Matteprovet idag gick skit, engelskan var bajstråkig.
Jag saknar Isabelle, jag saknar alldeles för många.
Ikväll hatar jag ensamhet, eller nej. Jag vet inte ens vad jag tycker eller varför jag ens skriver en massa här?
För fan Elin, öppna ett Word dokument och skriv där istället. Du vinner inget på detta.
Du blir klassad som en jävla attention whore och bajs.
FAN. FAN. FAN.
(det skulle vart kebab)
Det där inlägget känns ärligt, inte whajnwhajnigt, utan ärligt. Så jag kommer inte kalla dig attentionwhore. För det är du inte.
Det spelar nog inte så jävla mycket roll vad jag skriver här. Varför?
1. Jag kan inte hjälpa dig, det kan bara du själv.
2. Du har inget egentligt problem (16årskris? xD)
3. Loppan kommer med en mycket bättre kommentar senare.
Du ska bara veta att du är totalt jävla underbar.
Vi har samma problem.. Jag tänker också sådär jätteofta.
Och du är redan Rolig Söt och Omtyckt, det vet du väl?
Saknar dig massa Elin
Ja, du är söt, rolig och en massa omtyckt. Och det vet du :)
Det är liksom väldigt mycket du ^_^
Och jag fattar precis exakt känslan att livet bara är så jävla enformigt. Jag har inte kommit på vad man ska göra åt det än heller ._.
Mwah, du är bäst :)
"Loppan kommer med en mycket bättre kommentar senare."
Ehm... jaha o.O
Elin, Elin, Elin...
Jag kan nog inte säga så mycket mer än att jag saknar dig massa och att jag önskar att jag kunde få dig att må massa bra. Men det är lite svårt, för jag vet inte hur jag sak göra :/
Avstånd är pilslashtre, verkligen. Fekk, alltså .__.
Jag saknar dig massor, Uttersötpöt (joo, du ÄR söt. MASSAMASSAMASSA. *avundsjuk*)
Du är en jävla attention whore och bajs. ^^
Men jag tycker om dig ändå :)
loool jag är så jävla bäst att jag ringde dig då.
eller så.
mwhahahah
